https://www.hbl.fi/artikel/schjerfbeck- ... allbara-t/Tonen i den aktuella debatten gör gällande att Schjerfbeck-filmen är någon slags fennomansk konspiration som i vårt politiska klimat blir farlig.
I kulturdiskussionen kring den planerade Schjerfbeck-filmen har frågor kring historia, språk, populism och så kallade kulturell appropriering dykt upp på agendan. Trots att vissa kanske viktiga poänger lyfts fram genomsyras diskussionen av två fenomen som tar sig allt underligare former i Finland i dag: försök att direkt överföra den amerikanska kulturhistoriska diskursen på finska förhållanden, samt en allt större tribalism och paranoia i Svenskfinland.
Begreppet "kulturell appropriering" är närmast ett låneord från engelskan (cultural appropriation) och syftar på "stöld" av andra kulturer. I USA har dock begreppet närmast blivit ett instrument för högutbildade vita att visa sin dygd, medan de inblandade folkens åsikt i frågan varit ointressant eftersom de ofta går stick i stäv med det vita narrativet.
I andra fall används begreppet av kulturpuritaner på sociala medier för att diktera åt andra hur de får och inte får klä sig på halloween. Trygve Söderling lyfter i sitt debattinlägg (HBL 24.10) fram begreppets torftighet och hur i stort sett alla traditioner och kulturer måste raderas ut om denna logik skall följas.
Amerikaniseringen av den historiskt-kulturella debatten i Finland syns dock på flera håll: som då historiker vid Åbo Akademi försöker skriva om historien för att få det att se ut som den fattiga provinsen Finland egentligen var en kolonialmakt. Sedan knyter man detta till den minimala och nyligen inflyttade etniska minoriteten i Finland för att skapa ett narrativ som motsvarar det som finns i USA mellan svarta och vita. Schjerfbeck-fallet är på samma sätt en icke-fråga som används för att från ovan sänka ner ett postkolonialt narrativ över en tråkigt homogen randstat i Europas hörn.
Mer och mer försöker man ge bilden av att finlandssvenskarna är en utsatt minoritet likt den svarta befolkningen i USA. I allt högre grad ser man i finlandssvenska medier domedagsprofetior om svenskans undergång, Svenskfinlands fall och med dem uppmaningar till kulturkamp. Retoriken får ofta Sannfinländarnas att blekna och skulle på ett nationellt eller europeiskt plan närmast avfärdas som extremism.
Tonen i den aktuella debatten gör gällande att Schjerfbeck-filmen är någon slags fennomansk konspiration som i vårt politiska klimat blir farlig. Söderling talar om krafter som försöker skapa en "blåsvart framtid" och en "etniskt rensad historia". Pontus Kyander (HBL 23.10) beskyller regissören för att "blicka inåt, in i ett finsknationellt mörker som i mer än ett århundrade sett den finlandssvenska kulturen som ett mycket onödigt ont". Dramatiskt. Den obekväma sanningen är ju dock att finlandssvenskarna historiskt sett har betydligt mera gemensamt med förtryckarna än med de förtryckta. Om vi mot förmodan vill se det hela ur ett kolonialt perspektiv ligger vi närmare boerna i Sydafrika än de svarta i USA.
I identitetspolitikens tidevarv vill allt fler svepa in sig i tribalism och nostalgi – också finlandssvenskarna. Sven-Erik Klinkmann vill i sin replik (HBL 26.10) på allvar se Schjerfbeck-filmen som ett fall av så kallad whitewashing (också en term approprierad från USA) vilket är både ohistoriskt och orealistiskt. Om något har den finlandssvenska kulturen tack vare de massiva ekonomiska resurserna i Svenskfinland en överdriven synlighet. En stor del av landets främsta politiker, företagare och kulturpersonligheter är dessutom fortfarande svenskspråkiga. Våra städer är fulla av monument tillägnade finlandssvenskar.
Schjerfbeck-debatten är ett tydligt exempel på de i västvärlden allt starkare tendenserna att försöka påtvinga verkligheten fullständigt ohållbara teorier. Vad vi i detta fall egentligen har att göra med är en nysvekomani sett genom ett postkolonialt prisma kryddat med lösryckta modeord. En diskussion kring hur andra kulturer porträtteras på film kunde vara intressant, men då måste vi ge upp offermentaliteten och den aggressiva tribalismen.
Nicolas von Kraemer Helsingfors
Yritän kääntää, pistin kuukelikääntäjän läpi, korjailin, typistin - joku ahkera saa mielellään korjailla:
Käsittääkseni kirjoittaja on nuorehko historijoitsija - erittäin suoraa puhetta! Toivoisin hänen jatkossa kirjoittavan suomeksi.Schjerfbeckistä suunnitellun elokuvan herättämässä kulttuuridebatissa ovat nousseet esiin historiaa, kieliä, populismia ja ns. kulttuurista lainaamista koskettavat kysymykset. Joitakin tärkeitä näkökohtia on saattanut tulle esiin, mutta keskustelua hallitsee kaksi ilmiötä, jotka saavat outoja muotoja nykypäivän Suomessa: nyt yritetään siirtää suoraan amerikkalaista kulttuuridiskurssia Suomen olosuhteisiin sekä kasvattaa heimoaatetta ja paranoiaa Svenskfinlandissa.
Käsite "kulturell appropriering" on lähinnä englanninkielistä käsitettä (Cultural appropriation) ja viittaa muilta kulttuureilta varastamiseen/lainaamiseen. Yhdysvalloissa kuitenkin käsitteestä on lähes tullut korkeasti koulutettujen valkoisen keino esitellä hyveellisyyttään ---
Muissa tapauksissa kulttuuripuritaanit käyttävät käsitettä sosiaalisessa mediassa sanellakseen muille, miten muut saavat tai eivät saa pukeutua Halloweenina.---
Kulttuurihistoriallisen keskustelun amerikasoimista tapahtuu Suomessa useilla tahoilla: Historioitsija Åbo Akademista yrittää kirjoittaa historiaa uudelleen, jotta näyttäisi siltä kuin köyhä maakunta Suomi olisikin ollut todellinen siirtomaavalta. Sitten tämä liitetään pieneen, vasta Suomeen muuttaneeseen vähemmistöön ja yritetään luoda narratiivi, joka vastaa Yhdysvaltojen mustien ja valkoisten narratiivia. Schjerfbeck-elokuvaa käytetään samalla tavalla luomaan postkolonialistinen narratiivi tylsän yhtenäisessä valtiossa Euroopan reunalla.
Yhä voimakkaammin yritetään antaa sellainen kuva, että suomenruotsalaiset olisivat samanlainen sorrettu vähemmistö kuin mustat Yhdysvalloissa. Suomenruotsalaisessa mediassa nähdään yhä enemmän tuomiopäiväprofetioita siitä, miten ruotsi katoaa --- ja kehotusta kulttuuritaisteluun. Retoriikka saa Perussuomalaisten retoriikan kalpenemaan ja olisi muualla kansallisella tai Euroopan tasolla katsottu ääriajatteluksi.
Juuri nyt ajankohtainen keskustelu esittää Schjerfbec-elokuvan jonkinlaisena fennomaanisena salaliittona, mikä on vaarallista meidän poliittisessa ilmapiirissämme. Söderling puhuu voimista, jotka yrittävät luoda "sinimustan tulevaisuuden" ja "etnisesti puhdistetun historian". Pontus Kyander (HBL 23.10) syyttää ohjaajan [Jokinen] kääntyvän sisäänpäin, suomalaiskansallisessa pimeydessä, jossa suomenruotsalainen kulttuuri on nähty yli sata vuotta hyvin tarpeettomana pahana. Dramaattista. Epämiellyttävä totuus on kuitenkin se, että suomenruotsalaisilla on historiallisesti paljon enemmän yhteistä sortajien kuin sorrettujen kanssa. --- olemme lähempänä Etelä-Afrikan buureja kuin Yhdysvaltojen mustia.
Identiteettipolitiikan aikakaudella yhä useammat ihmiset haluavat uppoutua heimoaatteeseen ja nostalgiaan - myös suomenruotsalaiset. Sven-Erik Klinkmann haluaa puheenvuorossaan (HBL 26,10) tarkastella Schjerfbeck-elokuvan tapausta ns. valkopesuna, kaunisteluna (myös tuttu termi USA:ssa), mikä on sekä historian vastaista että epärealistista. Jos jollakin, niin suomenruotsalaisella kulttuurilla on ylimitoitettu näkyvyys, kiitos Svenskfinlandin taloudellisten resurssien. Lisäksi suuri osa maan korkeimmista poliitikoista, yrittäjistä ja kulttuurihenkilöistä on ruotsinkielisiä. Kaupunkimme ovat täynnä suomenruotsalaisille pystytettyjä muistomerkkejä.
Schjerfbeck-keskustelu on hyvä esimerkki länsimaiden voimakkaasta taipumuksesta yrittää pakottaa todellisuus täysin kestämättömiin teorioihin. Olemme tässä tekemisissä uussvekomanian kanssa --- Keskustelu siitä, miten muita kulttuureja kuvataan elokuvissa voisi olla mielenkiintoinen, mutta silloin pitäisi irtautua uhrimielialasta ja aggressiivisesta heimoaatteesta.