Alla olevaa kirjoitusta yritin svenska ylelle, mutta helposti tarkistettavat faktat eivät sinne kelpaa, riittää kun verorahavirrat ovat kunnossa.
Tuon minun yritykseni jälkeen julkaistiin vielä seuraava vuodatus.De finskspråkiga kommunerna täcker 95% av landets yta och i de finskspråkiga kommunerna pratar 95% finska, 1,1% ryska och 0,5% estniska och det fjärde språket med andel av 0,4% är svenska.
Alltså varje 250:nde har anmält sig som svenskspråkig.
Så det är absolut inte frågan om två likvärdiga nationalspråk som på något sätt är jämförbara.
Det är verkligen synd om de stackars lärare som skall låtsas att dessa språk är i samma situation och sedan får skulden när de inte lyckas med det som från början var omöjligt.
Suomenkieliset kunnat kattavat 95 % maan pinta-alasta ja suomenkielisistä kunnissa 95 % puhuu suomea, 1,1 % venäjää ja 0,5 % viroa ja neljäs kieli 0,4 %:n osuudella on ruotsi.
Toisin sanoen joka 250. on ilmoittautunut ruotsinkieliseksi.
Kyse ei siis todellakaan ole kahdesta tasavertaisesta kansallisesta kielestä, jotka ovat millään tavalla vertailukelpoisia.
On todella sääli opettajia, jotka joutuvat teeskentelemään näiden kielten olevan samassa tilanteessa ja saamaan sitten syyn, kun he eivät onnistu siinä, mikä oli mahdotonta alusta alkaen.
Kiitos Google
Ymmärrän toki että tuollaisesta ei vielä 40 vuotta myöhemminkään ole toipunut.Finland är ett två/trespråkigt land där procent lyckligtvis inte borde ha formell betydelse - speciellt lyckligt för finskspråkiga som globalt sett är i minoritet jämfört med svenskspråkiga.
Är själv född och uppvuxen i en finsk stad där de flesta har svenska som modersmål (hörde "riktig finska" först i tonåren).
Under början av mitt arbetsliv (80-talet) blev jag på en östfinsk ort bokstavligen påspottad och glåpordad när jag talade svenska med en kollega när vi passerade ett gäng ungdomar...
Suomi on kaksi-/kolmikielinen maa, jossa prosenteilla ei onneksi pitäisi olla muodollista merkitystä - erityisen iloinen suomenkielisten puolesta, jotka ovat maailmanlaajuisesti vähemmistössä ruotsinkielisiin verrattuna.
Olen itse syntynyt ja kasvanut suomalaisessa kaupungissa, jossa useimpien ihmisten äidinkieli on ruotsi (kuuli "oikea suomi" vasta teini-iässä).
Olin työelämäni alussa (80-luvulla) itäsuomalaisessa paikassa kirjaimellisesti syljettiin ja kirosanoilla puhuessani ruotsia kollegan kanssa, kun ohitimme ryhmän nuoria...
Sen sijaan päivän hyvä uutinen on se, että ruotsin opettajiksi ei enää haluta kouluttautua. Nuoret ovat kaikesta propagandasta huolimatta vetäneet omat johtopäätöksensä asiasta.