HBL: Miten riikinruotsalaisetkin vastustavat pakkoruotsia?
-
Hillevi Henanen
- Viestit: 2832
- Liittynyt: 14.10.2013 20:18
Re: HBL: Miten riikinruotsalaisetkin vastustavat pakkoruotsi
Vasta harkitsen. Toisaalta kyllä kiinnostaisi, olisi yhtä jos toista linkkiä laitettavaksi ruotsalaistenkin ihmeteltäväksi.
-
Hannu Jussi
- Viestit: 1108
- Liittynyt: 02.04.2011 19:32
Re: HBL: Miten riikinruotsalaisetkin vastustavat pakkoruotsi
Oman mielenterveyden kannalta neuvoisin, ettei sinne Höblän sivustoille mene lukemaan tai kommentoimaan. Luin niitä juttuja alkaen 2011 ja sitten taannehtivasti siihen toiseen pakkoruotsi-iltaan 30.11.2010.
Taisin seurata siellä keskustelua puolen vuoden verran. Mitään niin alhaista, sairasta, vihaista ja inhottavaa en ole eläessäni muualla nähnyt tai kokenut. Moderaattorilla oli kiire poistaessaan ne karkeimmat.
Vieläkin huimaa!
Taisin seurata siellä keskustelua puolen vuoden verran. Mitään niin alhaista, sairasta, vihaista ja inhottavaa en ole eläessäni muualla nähnyt tai kokenut. Moderaattorilla oli kiire poistaessaan ne karkeimmat.
Vieläkin huimaa!
-
Hillevi Henanen
- Viestit: 2832
- Liittynyt: 14.10.2013 20:18
Re: HBL: Miten riikinruotsalaisetkin vastustavat pakkoruotsi
En tarkoita höplää, niillähän on jo toi juttu, vaan tota riikinruotsalaista. Höplä pitäkööt tunkkinsa.
https://www.flashback.org/t2167567
Siellä on päässyt keskustelu vähän laantumaan, sen vois saada vielä hereille.
https://www.flashback.org/t2167567
Siellä on päässyt keskustelu vähän laantumaan, sen vois saada vielä hereille.
Re: HBL: Miten riikinruotsalaisetkin vastustavat pakkoruotsi
Totta, kannattaa etsiä reittejä riikkien keskusteluun.Hillevi Henanen kirjoitti:En tarkoita höplää, niillähän on jo toi juttu, vaan tota riikinruotsalaista. Höplä pitäkööt tunkkinsa.
https://www.flashback.org/t2167567
Siellä on päässyt keskustelu vähän laantumaan, sen vois saada vielä hereille.
-
Hillevi Henanen
- Viestit: 2832
- Liittynyt: 14.10.2013 20:18
Re: HBL: Miten riikinruotsalaisetkin vastustavat pakkoruotsi
Tässä tämä höplän juttu vielä kertaalleen helppolukuisessa muodossa, jos jollakulla on käyttöä sille.
2 Apr 2014 HufvudstadsbladetAntonia Wulff jobbar med utbildningsfrågor i Bryssel. Den evinnerliga frågan om svenskan
Jag träffade en rikssvensk häromdagen. Min amerikanska kollega kände henne sedan tidigare, introducerade oss och tillade glatt att jag också pratar svenska eftersom jag är finlandssvensk, varpå svensken påbörjade en ilsken monolog om det galna i att det svenska språket har en så stark ställning i Finland.
Hon tyckte att det är vanvettigt att alla barn måste lära sig svenska i skolan när det knappt talas svenska i Finland och att det skulle vara mycket bättre att bara lära sig engelska genast.
Jag sade något artigt om att svenskan ju är ett av våra officiella språk, sedan något om att inget hindrar en från att lära sig flera olika språk. Men hon förstod inte varför alla måste lära sig svenska och tyckte att det är helt fel att hennes finländska systerorganisation översätter sina material till svenska för det är ju ingen som använder dem. Det hela slutade med att jag sade något mindre diplomatiskt och min kollega förklarade att vi nog måste springa i väg på nästa möte.
Efteråt sade kollegan urskuldande att han ju trodde att min svenskspråkighet skulle vara en positiv sak i sammanhanget. Jag konstaterar att det trodde jag också, och är ordentligt förbannad.
Min ilska handlar delvis om tröttheten inför det evinnerliga förklarandet, förtydligandet och definierandet av språk, identitet och bakgrund, och allt som oftast genom negationer - varken svensk eller finne. För det ironiska är att aldrig är språk och nationalitet så viktiga och så stämplande som utanför det egna landet och den egna gruppens gränser. Men den handlar också om sorgen över att mitt språk delas av så få, och över att finlandismerna är så förfärligt missförstådda och förfördelade.
Den stora frågan är varifrån rikssvenskans ilska kom. Man kan skylla på det svenska skolsystemet och dess undermåliga historieundervisning, eller det svenska samhällets bristfälliga förståelse för minoritetsspråk (något som jag förstås genast kände mig tvungen att upplysa den amerikanska kollegan om).
Okunskap och historielöshet gör det svårare att förstå varför en minimal minoritet har rättigheter, men kanske finns där också en tanke om att vissa minoriteter behöver rättigheter, medan andra är så resursstarka att de inte behöver något beskydd. Antalet minoriteter som har det riktigt illa förstärker synen på finlandssvenskarna som resursstarka och privilegierade. I förlängningen innebär det att påhopp av olika slag inte förstås eller analyseras i termer av majoritet–minoritet eller rasism.
Jag misstänker att min nyfunna rikssvenska (o)vän försvarar andra minoriteters rättigheter men helt enkelt inte förstår svenskan i Finland som en fråga om minoritetsrättigheter.
Men gemensamt för språk och rättigheter är att de inte är nollsummespel. Att lära sig svenska betyder inte att man då inte kan lära sig engelska, och mina rättigheter innebär inte automatiskt färre rättigheter för någon annan.
Jutun lihavoidusta osasta käy myöskin ilmi, että tämä ruotsalainen epäystävä oli jo ennestään tietoinen joistain näistä kaksikielisyytemme järjettömistä lieveilmiöistä, niinkuin turhan käännöstyön tekemisestä. Ilmiselvästi hän oli myös jyvällä pakkoruotsista.
Tässä tapauksessa kerätään säälipisteitä kotiin minoriteettina, kun taas jossain muussa yhteydessä ollaan enemmän kuin tasavertaisia. Kätevää!
2 Apr 2014 HufvudstadsbladetAntonia Wulff jobbar med utbildningsfrågor i Bryssel. Den evinnerliga frågan om svenskan
Jag träffade en rikssvensk häromdagen. Min amerikanska kollega kände henne sedan tidigare, introducerade oss och tillade glatt att jag också pratar svenska eftersom jag är finlandssvensk, varpå svensken påbörjade en ilsken monolog om det galna i att det svenska språket har en så stark ställning i Finland.
Hon tyckte att det är vanvettigt att alla barn måste lära sig svenska i skolan när det knappt talas svenska i Finland och att det skulle vara mycket bättre att bara lära sig engelska genast.
Jag sade något artigt om att svenskan ju är ett av våra officiella språk, sedan något om att inget hindrar en från att lära sig flera olika språk. Men hon förstod inte varför alla måste lära sig svenska och tyckte att det är helt fel att hennes finländska systerorganisation översätter sina material till svenska för det är ju ingen som använder dem. Det hela slutade med att jag sade något mindre diplomatiskt och min kollega förklarade att vi nog måste springa i väg på nästa möte.
Efteråt sade kollegan urskuldande att han ju trodde att min svenskspråkighet skulle vara en positiv sak i sammanhanget. Jag konstaterar att det trodde jag också, och är ordentligt förbannad.
Min ilska handlar delvis om tröttheten inför det evinnerliga förklarandet, förtydligandet och definierandet av språk, identitet och bakgrund, och allt som oftast genom negationer - varken svensk eller finne. För det ironiska är att aldrig är språk och nationalitet så viktiga och så stämplande som utanför det egna landet och den egna gruppens gränser. Men den handlar också om sorgen över att mitt språk delas av så få, och över att finlandismerna är så förfärligt missförstådda och förfördelade.
Den stora frågan är varifrån rikssvenskans ilska kom. Man kan skylla på det svenska skolsystemet och dess undermåliga historieundervisning, eller det svenska samhällets bristfälliga förståelse för minoritetsspråk (något som jag förstås genast kände mig tvungen att upplysa den amerikanska kollegan om).
Okunskap och historielöshet gör det svårare att förstå varför en minimal minoritet har rättigheter, men kanske finns där också en tanke om att vissa minoriteter behöver rättigheter, medan andra är så resursstarka att de inte behöver något beskydd. Antalet minoriteter som har det riktigt illa förstärker synen på finlandssvenskarna som resursstarka och privilegierade. I förlängningen innebär det att påhopp av olika slag inte förstås eller analyseras i termer av majoritet–minoritet eller rasism.
Jag misstänker att min nyfunna rikssvenska (o)vän försvarar andra minoriteters rättigheter men helt enkelt inte förstår svenskan i Finland som en fråga om minoritetsrättigheter.
Men gemensamt för språk och rättigheter är att de inte är nollsummespel. Att lära sig svenska betyder inte att man då inte kan lära sig engelska, och mina rättigheter innebär inte automatiskt färre rättigheter för någon annan.
Jutun lihavoidusta osasta käy myöskin ilmi, että tämä ruotsalainen epäystävä oli jo ennestään tietoinen joistain näistä kaksikielisyytemme järjettömistä lieveilmiöistä, niinkuin turhan käännöstyön tekemisestä. Ilmiselvästi hän oli myös jyvällä pakkoruotsista.
Tässä tapauksessa kerätään säälipisteitä kotiin minoriteettina, kun taas jossain muussa yhteydessä ollaan enemmän kuin tasavertaisia. Kätevää!